Pratkvarn

När jag hade fått min hemtenta igår, tagit en fika, dragit en runda på stan och sedan återvänt hem för att börja skriva på den somnade jag. Jag sov hela natten. Min kropp protesterar mot sociologiska måsten. Känns som att jag och min kropp är på samma våglängd för första gången på ett tag, måste det gå ut över mina studier?

Jag anser att jobbet är viktigare. Inte går det bättre, men det prioriteras hela tiden i huvet. Min mamma anser att jag sviker mitt arv eller något lika dramatiskt genom att inte lägga ner min själ i skolan. Skulle SU få min själ skulle den ruttna i ett hörn. SU är opersonligt och hämmande.
Jag är vintagemässa och moster. Och sociologiskt handikappad.

Redogör för Émile Durkheims centrala idéer om det religiösa livets rituella karaktär. Jämför Durkheims perspektiv med Erving Goffmans syn på hur dessa på förhand fastställda interaktionsformer strukturerar det sociala livet. Vad har de gemensamt och vad skiljer dem åt?

Don't just sit there, answer!

På måndag slutar jag röka.
När jag ska sluta röka får jag inte äta någonting utöver de stora måltiderna och kanske eventuellt lite frukt. Dessa regler har jag satt upp eftersom jag har noll karaktär men vill undvika att gå upp de tio kilo min syster lade på sig när hon gav upp den ljuvliga pinnen. Därmed har jag de senaste dagarna proppat i mig kalorier som borde ta mig rullandes till julbordet. Tur att bikinisäsongen är slut cause baby I've eaten sooo many crackers.

Idag har jag inte rökt nånting, vilket ger mig ångest då jag inser att nästa vecka får jag inte. För att får jag blir jag inte sugen och tvärtom. Alla sådana där företeelser är väldigt problematiska tycker jag. Killar som gillar mig får mig att bli illamående, killar som inte gillar mig (och kanske blir illamående av mig) får mig att dra mitt hår. I somras längtade jag till plugget, och nu längtar jag till.... till.... hmm. ...jag får suga på den ett tag.

Jag funderar på att tända en cigg inomhus, andas högljudda andetag och blåsa ut rökringar á la 30 tals film från USA. Bara för att det är en av de sista cigaretterna jag kommer röka. Det vill säga om allt går som det ska.

Det jobbiga är att även om jag verkligen vill sluta röka, jag tycker verkligen att det är snoräckligt, och att det är dyrt och luktar illa osv så har det varit min följeslagare under, jag skäms att skriva det, sju år. SJU ÅR! Det är hela mitt "vuxna" liv och lite till. Det är helt sjukt.
När jag är ledsen tar jag en cigg, när jag är glad och ska fira tar jag en cigg. När jag vill snacka med ett ragg tar vi en cigg tillsammans, när jag vill ha en paus från jobbet tar jag en cigg. Det finns en cigarett för varje känsla och en känsla för varje cigg. Hur ska jag känna någonting utan dem? Banalt, eller hur, töntigt och dramatiskt men jag är uppriktigt orolig för att jag ska bli ett apatiskt mongo utan mina cigaretter. Och jag är rädd för att jag inte kommer kunna lägga av. ...Dålig karaktär och allt vad jag hette.
Jag läste nånstans att man inte kan sluta med ett beroende, man kan bara ersätta det med ett annat. Jag skulle lätt kunna tänka mig ersätta cigg med sex men jag har tyvärr ingen bra kandidat. Tänk om man skull behöva ligga varje gång jag blev röksugen. Ha ha. Ha ha ha.
Även om en kille skulle orka med en vanlig dag som kanske innefattar fem cigg så skulle han aldrig orka en festkväll (det kan ju gå åt ett helt paket om jag blir riktigt party och salongsig). Skämt åsido så måste jag komma på ett bra beroende att byta ut det med. Gärna som i den heliga graalen där man byter skatten jättejättejätte fort och eftersom vikten är densamma så märker inte den förhäxade (eller vad det nu var) grottan att graalen är snodd. Just så vill jag att mitt beroende byts ut. Jag vill glömma helt att jag rökt och istället bli en fena på något annat.

Har idétorka vad gäller artikelförslag. Kreativiteten insjuknar när jag har en chans att få utlopp för den.
Skrev på avtal med nya jobbet igår, och måste ha skapat en buffert innan jag börjar den 1 oktober. För regniga dagar kan man säga. Regnet piskar för tillfället mot både mitt fönster och min tankeverksamhet.

Nya jobbet innebär chanser, och precis hur stora chanser jag vill att de ska vara, är de. Det är fantastiskt och det är skrämmande. Det är en början på mina drömmar och det är en mardröm på samma gång. Tänk om jag inte klarar det? Tänk om jag inte kan egentligen? Fast jag får väl tänka som jag brukar göra efter ett tag av nedbrytande beteende, det kan inte gå mer än fel. Och oftast går det bättre. Fast tänk om det - bara för att det är NU det räknas - går åt helvete. En chans till en pinne på stegen karriärsmässigt, men för att det är viktigt och avgörande skjuter jag bort tankarna. Försöker febrilt komma på bra ämnesförslag och börja skriva om dem, but no good. Känns nu som att jag kanske borde valt modespalten, där jag hör hemma.

Forskningsrön visar att det finns ett specifikt ställe i hjärnan som "tänds" när vi tänker optimistiskt och att det gör oss gladare och mer benägna att klara våra mål. Detta vet väl de flesta antar jag men tycker att det är rätt kul att hitta forskningsunderlag för ett positivt tänkande.

 "De optimistiska förväntningarna utlöste aktivitet i ett område med namnet bakre rostrala cingulante, och i det lilla mandelformade organ som kallas amygdala. Bägge de här delarna är sedan tidigare intimt förknippade med känslolivet, och man vet att de fungerar sämre hos deprimerade personer. Forskarna fann att positiva förväntningar utlöste klart större aktivitet, och ju mer optimistisk personen i fråga var, desto kraftigare blev hjärnaktiviteten på de här två ställena."  (Allt om vetenskap nr 12 - 2007)

Alltså, en optimistisk attityd kan vara en bärande del i vårt psykiska välmående. En förutsättning för utveckling och kanske i stora drag för överlevnad?

Dock är det lite svårt att tänka positivt när den snart gångna sommaren har passerat mig utan varken sol eller semester att tala om och ett jobb som sliter och drar i mina sista krafter. Jag funderar starkt på att själv ta en sista minuten till solen och ligga på en strand en hel vecka för att fylla på mina batterier. På stranden är jag lätt positiv. ... Positiv till vältränade mäns överkroppar, paraplydrinkar och bra böcker. Hurra för positivt tänkande!

Feminism är nånting jag har tagit upp titt som tätt. Det finns även ett viktigt begrepp som heter maskulinism. Diskriminering sker mot båda könen, och ibland är det lätt att stirra sig blind på feminismen då kvinnorna först på senare tid börjat komma ikapp. För hundra år sedan fick inte kvinnor rösta. Hur sjukt är inte det?
Skillnaden mellan maskulinism och feminism, är att maskulinism är namnet på en filosofi som utgår från att män på olika sätt diskrimineras i samhället på grund av sin könstillhörighet.

Den feministiska tankerörelsen har sitt ursprung i den franska revolutionens  tankar om alla människor ska ha lika rättigheter. Sedan dess har rörelsen genomgått tre olika vad man brukar kalla vågor. Den första vågen karakteriseras av kampen för lika rättigheter och rösträtt, den andra vågen karakteriseras av uppvärderandet av kvinnan och den tredje av motpartens nedvärderande och utsuddandet av könsgränserna.
Jag satt nu på internet och läste på lite om maskulinism, och får dels en känsla av att deras budskap borde spridas mer, att man inte är en mansschauvanist om man skulle kalla sig maskulinist utan i grund och botten bara predikar för jämlikhet. Men likt katolska präster så smutsas målet ner av de medel som ibland används.

Vissa argumnet är förståeliga och dessutom är det absurt att de praktiseras, såsom:

Man kan inte förutse hur länge någon kommer vara vid liv, skulle det gå, skulle säkert en motion läggas fram angående nedsatt pensionsålder. Individuellt. inte könsligt, då man inte kan generalisera ett kön (hur mycket jag än vill utropa män som svin kan jag tyvärr inte det).
När det gäller påstående nr 2, skämtar dom? Kvinnor diskrimineras i skola, pojkar får betydligt mer uppmärksamhet. Det är kanske därför de får sämre betyg, uppenbarligen gör det "bara" ett lika bra jobb som tjejerna efter betydligt mer hjälp på traven...?

När min mormor föddes 1912 var hon inte lika mycket värd som en man, inte intellektuellt i alla fall. När hon dog 2005 så var hon det inte heller, vad än politikerna säger. När jag dör hoppas jag att jag på alla nivåer räknas vara likvärdig en man, och vice versa.

Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Maskulinism

Ikväll ska jag, för att citera Winston Churchill, få ut mer av alkoholen än vad den får ut av mig.

I en av gratistidningarna stod det igår att svenskarna släpper till i 66% av alla första dejter. Högst upp på listan av européerna. Go Sweden! Jag är nog oftast en av dom måste jag säga, för helt ärligt, kommer man så långt som att gå på en riktig "dejt" med en snubbe så vill man ju faktiskt ofta redan ligga med honom. Oftast har man väl träffats ett antal gånger innan, man känner till personen, har säkert redan setts ute ett tiotal gånger. Minst. Så hur räknar man den första dejten som den första egentligen? Kan ju vara missvisande. Jag funderade en gång på min egen lösaktighet men insåg att jag dels inte orkade bry mig och dels egentligen är ganska pryd. En vän sade att "visst, du kan gå hem med en snubbe, men du måste ha spanat in honom 10 föregående kvällar innan du gör det" så jag tänker stå fast vid att jag är relativt kräsen i alla fall. Sedan är det ju alltid lätt att vara efterklok när illamåendet slår vid och man undrar vilken sinnesförvirring man ska skylla på den och den gången.

Men om nu 66% av svenskarna ligger på första träffen, hur kommer det sig att vi har flest singlar i europa? Hur funkar det, är vi kvar i gamla grottmänniskobanor där killen tappar intresse om han inte får jaga tjejen enligt biologiska regler? Och där tjejen går från spontant breezy till förälskad bara för att hon delar lakan med en snubbe? Jag köper inte det.
Men tänk om biologin är starkare än vi tror. Fällt byte förlorar värde. Ögat äter mer än vad vi tror, det gäller mat och det gäller romantik. Det är ju logiskt egentligen. Fast å andra sidan är ju gratis gott, och billigt är nästan gratis. 
Är svenskar slampiga? Rädda för förhållanden? Dejtar vi ingenting? Eller har vi bara så dåligt omdöme (läs: ölsinne) att vi går hem med det minst passande valet om och om igen?

Det var en gång en tjej. Hon var en glad, rolig tjej.
Hon var omtyckt. Social, trevlig, gav ett bra första intryck.
Men hon såg inte det själv. Hon såg något helt annat.
Ett förakt växte, grodde ur den misstro hon såg i sig själv. 
I spegeln såg hon sina brister växa. Dag för dag såg hon dem
tills hon inte kunde märka något annat, något bra.

Hon insåg inte sitt potential. Hon förminskade sig själv.
Hon satte upp mentala hinder för att fälla sin egen framgång.
Hon stod inte upp för sig, hon satt helst ner för att inte synas.
Vem skulle bry sig? Vem skulle tycka om henne?

Hon var tjock, ful, misslyckad och patetisk.

Den tjejen borde inte få finnas.
Men finns överallt. Nedbrytningen sprider sig som en löpeld. Som en trend.
Hon är du, hon är jag, hon är tjejen där bakom. Hon är säkert en han rätt ofta också.
Ett första steg kan ibland behövas för att inse begränsningarna som sätts upp av att enbart se bristerna.
Ställ dig framför spegeln, granska dig själv ordentligt, möt din egen blick och le. Ordentligt.
Du är förbannat vacker när du ler.

Det är torsdag och jag har jobbat i fyra dagar. Jag vill skära mig i armarna.
Nej, det är inte sant - jag vill ligga på en solig strand i 30 graders värme. Jag vill bada och bygga sandslott när jag är trött på att sola.

På mitt nuvarande uppdrag, ett telekomföretag strategiskt placerat i Stockholms förort utan tillgång till affärer, måste man ha matlåda med sig om man inte vill äta dammet som är desto bättre placerat överallt på golven.

På mornarna när jag vaknar och ändå har sovit mellan 7 och 8 timmar vill jag gråta för att jag är så trött. Varje dag. Det är vidrigt att börja 8. Det är vidrigt att gå till ett jobb man avskyr. Jag är intellektuellt understimulerad. Jag vill ha ett jobb där jag inte sitter på facebook 24/7 och spanar in min systers kompis kompis lillasysters hunds fotoalbum. Jag är så fruktansvärt uttråkad!

Försöker göra något konstruktivt såsom att leta lägenheter eller lösa svåra korsord. Men det slutar ändå med att jag kommenterar fyllebilder eftersom min hjärna, efter två månaders Bubble Shooter har samma handlingskraftsnivå som en geleklump. Konsistensen är likvärdig dessutom.

När man är bitter 8 timmar om dagen sprider sig den bitterheten lätt till resten av dygnet. Detta jobbet får mig att må psykiskt skit.

När jag satt på T Centralen idag och väntade på mitt Hjulsta tåg kom ett par mot mig och satte sig bredvid mig på bänken. Hon hade korta shorts som visade hela röven, rosa högklackade sandaletter med prickar på i olika färger som var så slitna att metalldelen på klacken stack fram. Vidare hade hon så mycket urringning att jag blev förvånad över att brösten inte hoppade ut och sade hej. Hennes hår var blonderat, stort, burrigt och skitigt. Och inte dagen efter -"walk of shame" skitigt, utan skitigt. Hennes smink var som vårens trender; färgglatt och lager på lager. Hon hade även små band knutna lite varstans, som om det skulle va coolt. Det var det inte. Min modegen eller vad man ska säga kräktes lite när jag såg henne, och inte för att jag inte prisar individualitet, utan för att hon förolämpade white trash modet.
Hon kunde knappt gå och var helt på honom, stapplandes fram med händerna lite varstans. På hans bröst, i hans bakficka, i hans framficka. Han - clean and cut som vilken kille som helst lät mig inte luras för det. Han var lika snuskig han. Inte för att han tog på henne eller för att det såg ut som han hade inhandlat sina kläder på Aksaras 70% rea, utan för att han morrade, och gjorde bitljud åt hennes håll. Han skällde som en hund, helt utan att skämta, och morrade, följt av ett ivrigt visande av sina tänder samtidigt som han skakade på huvet.
Gör folk sånt? Jag trodde det hörde hemma i dåliga filmer? Porrfilmer? Kom igen..
Såklart skulle de på mitt tåg, och sitta mitt emot och fortsätta deras skeva förspel.
Det var så jävla äckligt samtidigt som jag blev helt fascinerad av framför allt hennes öppenhet. Inte att jag tyckte att det var hett eller nått, men hon torrjuckade i stort sett honom på T Centralen. T Centralen! Uppenbart påtänd, vilket är trist, för annars hade jag kanske, eventuellt, när grisar flyger och när söta killar hör av sig, allt snusk åt sidan, tyckt att det var rätt modigt och ballt.

Detta spel vi kallar förhållanden, dejting, eller flörtar kan trötta ut det flitigaste av flås. Jag kan finna mig själv i en situation långt ifrån där jag vill vara bara för att jag av någon anledning fastnat i någonting som jag tror jag ser i någon annan. Ofta, för att härleda till tidigare inlägg, är detta något en illusion alternativt ett upphöjande på piedestal. Allt detta är fullständigt normalt, har jag hört. Därmed inte sagt att det är irritationsfritt.
Det verkar som att man med spel, taktik och framhävande (och även ett visst mån av bortsopande) av vissa personliga egenskaper lurar till sig människor att fastna i ens egna relationsnät. Jag är trött på att leka spindel.
Det finns få män som uppfriskar med en klar bestämdhet, "jag vill träffa dig" är svåruttalade ord för testosteronsläktet.
Eftersom jag själv har yttrat dem nyligen utan gensvar generaliserar jag kvinnorna över min egna kam. Jag får väl representera, det är ju min blogg eller hur?! I vilket fall blev jag positivt överraskad nyligen. En kille som visste vad han ville. Dra mig baklänges på en liten vagn. En snubbe som inte vek sig med artighetsfraser eller gömde sig bakom annars så uppskattad humor utan sade precis det han ville; "jag vill träffa dig". Allt detta utan ett korn av påträngdhet, bara rätt och slätt, take it or leave it.

Och inte fan kan jag tacka nej till den nästan utrotade formen av uppvaktning.

Efter ett tag borjar jag undra om nagon antingen lagt ett roligt piller i min ol eller om den passiva exponeringen av hasch gjort att jag blivit bang da jag helt plotsligt tycker att en kille i bakatvand (??) keps ar sot.
Forbannar forlusten av min annars ganska utvecklade sociala formaga. Jag vagar inte ta kontakt med nagra av de andra gasterna.

Nasta hang vid mitt bord ar tre tjejer som snallt vaktar min vaskada jag gar till baren och bestaller mer bars. Aven de gar utan att nagra ord utbytts.

Tredje besoket ar en latino jag inte ens vill prata med. Tyckte till och med att det ar obehagligt att dela askkopp med honom. Snubben hade CRIME gaddat halsen. Gulp.
Tanke: Kommer jag nagansin komma till Durham? Eller kommer jag hittas livlos under pub:ens heltackningsmatta?

Nasta problem: Jag ar kissnodig. Toaletten ligger pa ovanvaningen och jag tvivlar pa att mina 150 kilo smart business klader aterfinns nar jag kommer tillbaka om jag gar utan dem. Jag haller mig i vantan pa battre tider.

Kepskillen gar. Jag fokuserar istallet pa mannen vid bordet bredvid som skulle kunna vara Morgan Freemans forlorade bror. Tanker pa komiken som skulle uppsta om jag presenterade dem for varandra. ...For jag kanner ju Morgan sa bra (?!) The beer is getting to me by now. Gotta love that Guiness.

Vid halv atta tiden satter sig en ganska ung kille vid mitt bord och fragar om han far lana min tandare. Ja visst, allt ar battre an att sitta sjalv med CRIME halsen som tack och lov gar sin vag kort darefter. Den unga killen visar sig heta Craig och ha en forkarlek till ol, cigaretter och torr, dalig humor. Precis som jag. Kvallen var raddad.