Pratkvarn

Dagen D kom.
Mannen kom hem från sin semester. Åh vad jag har saknat! 
Inte sådär saknad som att jag inte klarat mig, snarare sån där töntig saknad, typ: Jag-vill-berätta-den-här-ointressanta-nyheten-för-honom-saknad.

Igår pratade vi om fram-oss.
Min åsikt är att även om jag inte vill att framtiden sköljer över oss denna sekund så tycker jag ändå att det är mysigt att prata om den. Jag vill ha gemensamma mål och förhoppningar. Jag vill veta om vi vill ha lika många barn och likartade liv, även om vi inte får det eller spenderar de tillsammans. Hur kan man annars uppnå sina mål som ett par om man inte diskuterar dem? Men jag har också två likadant tänkande kromosomsatser, Mannen har två olika och är rädd för allting som händer två dagar framöver.
Stackarn vart livrädd och trodde att jag ville starta en gemensam pensionsfond.

Det slutade i alla fall med att vi lade ner samtalet pga brister i kommunikationsnätet
(note to self: börja aldrig ett samtal med partnern i samband med att scrubs går på tv).
Jag låg och grubblade lite och insåg för mig själv att även jag är rätt rädd för att bli vuxen. Detta var dock en insikt som jag helst inte ville dela med mig av just vid det tillfället, det skulle bli alldeles för mycket självgodhet på samma gång.

Nu ska jag, på min lediga dag, åka in till stan och sätta mig på det NYA jobbet och dricka kaffe.
Kanske med en sån där tjej-bok jag såg att de sålde ut inne på Vivo.