Pratkvarn

Det sags att alla vagar leder till Rom. Undrar om det engelska bussbolaget National Express skulle lura mig pa konfettin dar med? Forhoppningsvis har de inga bussar som trafikerar den strackan.
Efter en och en halv timme till Skavsta, tva timmar i luften och betydligt mer an den utlovade en och en halv timmen som det skulle ta fran Stanstead till Victoria Station missade jag bussen till Durham med 1 minut. Inte ens det egentligen.
16.00 (aven planerad avgangstid) kommer jag springandes, flasandes, med en ryggsack som enligt flygregler inte kunde vagt mer an 20 kilo men som kandes som 150 vid tillfallet. Jag ser buss 450, min buss, min raddning fran ett av Londons, enligt mig, sunkigaste omraden, bara for att se den kora ivag. Med mig efter.
Vinkandes som en tok med min gula plastficka innehallandes biljetterna fick jag ogonkontakt med helveteschafforen som sket i mig och satte gasen i botten. Skit.

Angern over att jag fryst mitt gymkort och darfor sakert aven sprang i samma takt som en igelkott kunde inte mata sig med den angern som vantade.
Efter 45 minuter i en svettig ko med en svart transvestit bakom mig som fick Michael Jordan att framsta som en kortvaxt dvarg kom jag antligen fram till kassan bara for att fa reda pa att hon inte kunde hjalpa mig. Dar kunde jag bara kopa en ny biljett, inte fa byta om min gamla. Skit.

Hennes medlidande gav mig anda lite trost. Hon skickade mig till "the complaint desk" med orden att om de inte kunde hjalpa mig kunde jag komma tillbaka till henne, skippa kon och fa kopa min biljett av henne.
Off I was. Lagligt  nog hade "the complaint desk" stationerat sig i ett hus langst ner, langst bort. Aven om jag besuttit ett lokalminne hade jag haft svart att hitta dit.
Efter om och men och tva oppnade dorrar till diverse personalfikor hittade jag ratt. Forklaringen av problemet var foljande;
Min syster hade nar jag kommit av planet ringt National Express och konfirmerat att jag istallet for att aka flygbuss till Victoria Station och sedan byta till 405 mot Durham kunde ta direktbuss fran flygplatsen. Nar jag fragar pa flygplatsen nekar dem till detta. Jaha?
Jag koper da en flygbussbiljett och satter mig snallt enligt svensk tradition pa bussen in till Victoria. Den skulle avga kl 14.00 och ta en och en halv timme, max. Ingetdera stamde.
14.20 rullar bussen ut fran flygplatsen och anlander till Victoria 15.59. Resten kan ni. Skit.

Syrran varnade mig for att vara otrevlig (hon kanner mig och mina svordomar) eftersom det i England finns nagonting som heter "muntlig misshandel". Alltsa, sager jag "fuck you" till personalen blir jag atalad. Jag forklarar hela situationen sa snallt jag kan samtidigt som jag mumlar in "fitta" i ett tillrackligt hogt tonlage att de inte ska forsta att jag ar forbannad. Hon kunde inte heller hjalpa mig da det inte fanns nagot klockslag pa min flygbussbiljett och darmed kunde jag inte bevisa att det var den forsenade bussen jag kom med. Efter den behandling hon gav mig borde jag nastan anmala henne for muntlig misshandel. Engelsman verkar tro att bara for att de avslutar en konversation med "Okey, Love" sa kan de vara hur otrevliga som helst innan. Jag hoppas att hon blir reinkarnerad som en National Express buss.

Efter detta missode gar jag tillbaka till angeln i kassa 12, slipper kon och far boka en biljett till nasta buss.
Klockslag vid kopt biljett: 17.00
Avgang 23:30. Skit.
Framme i Durham: 05.25 Skiiit.

Sa, jag tar min 150 kilos vaska och satter mig pa narmsta pub och dricker ol. Inom loppet av fem minuter satter sig en kille vid en av de tre lediga stolarna vid mitt bord och tander en joint.
Min forsta tanke ar att mitt liv ar en budgetkomedi. Min andra tanke ar vare sig jag ska be om ett bloss eller inte. Jag avstar. Fem minuter senare vinglar han darifran.

Fortsattning foljer..

Big Shots, ett sex and the city för killar. Skummade igenom några avsnitt igår, samtidigt som jag låg med en pizza i knät och rapade i takt med den torra humorn. Kliade mig på opassande ställen, slängde kartongen på golvet när jag var klar... Allt för att anpassa mig så mycket som möjligt till jargongen i serien. Fast den är verkligen inte mansschavvig, snarare tvärtom. De fyra männen som handlingen kretsar kring uttalar sig vid ett flertal tillfällen i varje avsnitt hur lika de är kvinnor. Eller rättare sagt, hur de är de "nya" kvinnorna medan kvinnorna gått och blivit män. Menar de då att de är känsliga och kvinnor motsatsen? En perfekt början på en serie är att nedvärdera det manliga könet? Va...Njaa?! Förolämpningen kan väl antas gå åt båda hållen.  

Det är som att de försökt sig på att förklara hur jämställt allting är, smällt upp en ny serie eller ska vi kalla det en avledningsmanöver för att fallet inte riktigt är så. Säkerligen tänker skaparna inte på sådant, säkerligen tänker de på Sex and the City + Mansvinkel = Dollartecken. Bra teve! Bra är alltid en definitionsfråga. Kanske tänker de att kvinnor också tittar på serien för att förstå hur män fungerar. Vet inte om jag hittat nåt sånt än. Tycker mig bara bli ännu mer förvirrad. Under det första avsnittet blev jag besviken, för ena killen, James som varit med i någon chick-flick och är söt som socker, kan verkligen inte agera. Den snygga killen i serien är bara snygg. Den fula är bara ful, och varför i hela världen skulle den heta blondinen vara med honom när hon säger att han inte ens är bra i sängen? (I början framkommer det inte att hon är psykiskt labil). Och den lilla blonde som konstant har en piska i ryggen, han är bara tragisk.  

Ju fler avsnitt som jag matar mig själv med desto bättre tycker jag om serien. Är det för att den blir bättre eller för att mina hjärnceller sakta rullar ner längs ryggraden ner till mina odlade soffpotatisar? Men sedan tänker jag att kanske är det just detta som behövs, en skitserie som tar upp "känsliga" killproblem helt utan stil. Helt nedvärderande gentemot pojkarna, för att kanske lägga grunden åt fler skitserier som till slut kanske uppnår nått verkligt, eller något som stämmer in, med lite stil i alla fall. Tänk hur tjejer porträtterades som våp i tidig TV ålder, The Way We Were exempelvis, som ska vara den ultimata chick-flicken fick mig nästan att spy för att Streisand bara svansade runt denna jävle grisen Moore. Sex and the City var banbrytande för kvinnoporträtteringen, men är den egentligen så mycket annorlunda? Kretsar inte den serien även runt männen till stor del? Big Shots har i likt med SATC männen i fokus, och kvinnorna som ideal eller objekt beroende på. 

Man kan lägga åsikter i mun på folk, även om det är fel. Man kan skrapa mer än bara på ytan. Kanske stämmer det man tolkar, kanske har man helt fel. Men receptionen behöver inte alltid ha med grundtankarna att göra. I SATC försökte man höja kvinnorna till männens position. Tyvärr kan man ju inte vara så naiv att tro att vi står på samma våglängd. Än. Men min tolkning säger mig att man inte kommer närmare "plus minus noll" genom att försöka trycka ner männen.

Jobbet går bra. Det går som det ska.
Jag är inte irriterad över att jag sitter i ett rum som saknar förnödenheter som fönster och syre. Blir inte alls störd av att när jag går förbi fönstret på väg till toaletten så ser jag en himmel blåare än Jude Laws ögon. Är jättelycklig över att jag får sitta här och dra in mini-pengar istället för att ligga och sola i en park och få ett mänskligt pigment. Man kan inte ha håret utsläppt på mitt jobb för då blir det fett, jag kan inte helt förklara varför, men det är rolig kuriosa. 
 
Jag går från jobbet. Jag söker bekräftelse i billiga drinkar på krogen. Dricker ur men hittar ingenting i botten av glaset, ser bara världen ur konstiga perspektiv. Ett fullt perspektiv till slut. Stapplar hem och sjukanmäler mig från jobbet på vägen. "Jaeg haaar ettt viryyys!" sluddrar jag fram. "Är sjyyk!" Förstår först inte varför ingen svarar, men fattar efter några sekunder att det är en telefonsvarare. Skäms lite. Undrar om de hör att bilar tjuter i bakgrunden? Klänger fast vid en arm som inte är min. Den känns bra, ger stadga till min gång, jag hänger på den ett tag. Sover på den kanske? 
 
Bestämmer mig i virrvarret för att jag är värd en sjukdag. Tänker att jag ska sova ut, att det kommer vara fint väder imorgon, jag kommer må som en prinsessa om jag bara får en dag för mig själv. Jag skulle kunna göra tjejiga saker som jag aldrig gör annars, måla tånaglarna. Eller göra potpourri. Det är väl sånt tjejer gör? Det ska jag göra på min "lediga" dag.
 
Men; vaknar, bakfull. Ångest. Ingen prinsessa här inte. Snarare ond styvsyster.
Vänder mig om. Där ligger armen som jag sov på.
Vänder tillbaka. Tänker att om jag blundar och låtsas sova kanske den försvinner.
Tiden går. Mitt experiment fungerar inte. Varför går de bara när man inte vill att de ska gå? Tvärtomspråket har tagit över dejtingvärlden. Kärlek börjar alltid med bråk? Kärlek börjar alltid med dissiga kommentarer och en oförmåga att hantera en telefon.
Jag är en dyslektiskt tvärtomtalare i talspråk, jag förstår inte alltid vad som ska sägas. Undrar om jag måste säga att jag vill att han ska stanna för att han ska fatta att han ska gå?

Jag tittar ut genom fönstret och inser att kharma bitit mig i röven. Det är mulet.

Detta inlägg är hypotetiskt. Det har inte hänt.