Pratkvarn

Sitter med tentafrågorna och har inte ätit ordentligt på en vecka. Det betyder stress.
Det betyder noll i socialt umgänge. Journalistik föder inte journalistik, journalistik föder magsår och dålig hy.
Om jag bara kunde förlänga dygnets 24 timmar kanske jag skulle kunna ta en paus också?

Riktigt så är det kanske inte. Det finns en chans att jag överdriver lite smått.
Men stressen gör sig påmind. Varje sekund jag inte pluggar har jag dåligt samvete över det.
Det är ganska sunkigt. Det jag gör påverkar mitt studieresultat, det blir en slags kausal tenta problematik.

För att referera till tidigare inlägg blir det ju faktiskt inte bättre av att Greys har börjat gå igen.
McSteamy börjar verkligen leva upp till sitt namn. Jag är singel nu, kan han också bli det?

Har man någonsin kontroll över sitt eget handlande?
Jag menar helt och hållet. Ser gärna att jag har koll på mitt eget liv men ibland undrar man.
Ett beslut har nyligen tagits. Ett bra beslut. Ett livsavgörande, daterat beslut.

Men det går inte lång tid förren jag tappat min kontroll igen. Fumlat bort den i mörkret eller liknande.
Chockerad över mitt eget beteende inser jag att det inte finns något att kontrollera.
Det finns ingenting att laga, stötta och ta hand om.
Jag vet inte om den insikten påverkar mina resterande tankegångar. Det känns lite som att
jag spelar mig själv ett spratt. Ur ingenting kommer jag ut, med tron att visst, kärlek övervinner allt, ett tag. Sen slår slentrianen och vardagen rot och ur någontinget föds ett ingenting igen. Cyniskt. Jag har tillåtelse till det nu.
Jag åker på enkelriktad väg och skiter i alla runda och triangulära skyltar som kommer farandes mot mig.
Vem bryr sig om färgklickar när man kan leva i en svart-vit värld?

Nyligen var jag hemma hos mina föräldrar på kvällsvisit. Pappa som jag inte träffat på ett bra tag hade mutat med ett par läderhandskar för att jag skulle komma hem. Farsgubben kan läsa tankar uppenbarligen, för självklart behövs det materialistiska ting för att jag ska sätta min fot i ett hem där det bjuds på mat.
När jag kommer dit på kvällskvisten visar det sig att pappa fått reda på att de saker han köpt av en god vän för att ge till mig och mina systrar troligen är stöldgods. Helt säker kan man kanske inte vara, men risken kändes överhängande.
Mamma ger mig en blick som bara mammor kan ge. "Hur är det med moralen?" frågar hon i förbifarten även om jag märker att detta inte är ett ämne som släpps i första taget.
Prislappen satt kvar. 495 kr. De vantar jag sneglat på på stan har legat kring 200 kr. Med min utspädda student-kassa skulle ett par riktiga läderhandskar värma fint i vinter. Behöver jag säga att dom passade (engelska låter bättre) ...like a glove?
Med insikten om att min mors tilltro till mig är värd mer än karl den elftes röda lapp lade jag ner handskarna i påsen med blandade känslor. Glad över att ha en moral och ledsen över att gå runt med HM vantar för 19,50.

Senare samma kväll hamnar jag och fadern i en diskussion kring min framtid. Planen är att söka journalistisk produktion till nästa höst, men det är otroligt många som söker. Vad händer om jag inte kommer in?
Du får du gå på Poppius konstaterar överhuvudet.
"När jag studerade journalistik en gång för 100 år sedan sade en man till mig att Poppius, det är journalistikhögskolan utan all etik och moral." fortsätter han.
Jag kontrar lite bittert med "Så om jag har förstått det rätt; hade jag gått på Poppius nu så hade jag ägt ett par läckra läderhandskar?!"