Fredagsmys.
Cynisk och ett försök till humor, precis som jag. Tack E för att du förgyller min vardag.
Oundvikligheten springer om mig.
Om inte min nuvarande situation skulle vilja få mig att rymma vet jag inte vad som skulle. Det är som jag sitter fast i marken i detta land utan årstider. Alla finner sig själva i Thailand, Australien eller Smögen. Varför sticker inte jag?
Jag chart-finner mig själv under två veckor varje sommar. En kronisk duktighetsprincip. Ursäkterna hopar sig, förökar sig. Jag har ju en lägenhet, jag har ju skola, min c uppsats.. Wa wa wa.
Jag ser inte mig själv som en överdrivet ansvarig människa, varför skiter jag inte bara i allting som heter duktig dotter och bara drar?
Inte för att hitta mig själv, jag sitter ju här, jag har inte det problemet.
Jag skulle vilja, jag skulle vilja dra utan att säga till någon. Inte säga hur länge, var nånstans, bara dra. Vinka från planet.
Jag behöver bara en paus.
Jag behöver distansera mig, kan jag det inte psykiskt får det bli fysiskt.
Oundvikligheten springer om mig i racet om personlig utveckling. Det suger. Vinner man sista spurten genom att dra nån annanstans? Pausa och hämta nya krafter eller bara köra på den råstyrka jag har kvar? Vinner jag överhuvudtaget sista spurten?
Jag chart-finner mig själv under två veckor varje sommar. En kronisk duktighetsprincip. Ursäkterna hopar sig, förökar sig. Jag har ju en lägenhet, jag har ju skola, min c uppsats.. Wa wa wa.
Jag ser inte mig själv som en överdrivet ansvarig människa, varför skiter jag inte bara i allting som heter duktig dotter och bara drar?
Inte för att hitta mig själv, jag sitter ju här, jag har inte det problemet.
Jag skulle vilja, jag skulle vilja dra utan att säga till någon. Inte säga hur länge, var nånstans, bara dra. Vinka från planet.
Jag behöver bara en paus.
Jag behöver distansera mig, kan jag det inte psykiskt får det bli fysiskt.
Oundvikligheten springer om mig i racet om personlig utveckling. Det suger. Vinner man sista spurten genom att dra nån annanstans? Pausa och hämta nya krafter eller bara köra på den råstyrka jag har kvar? Vinner jag överhuvudtaget sista spurten?
Jag kanske borde lägga av.
Ofta händer det att jag får en idé men så fort jag loggar in för att skriva in den här försvinner den. Kvar finns små stycken eller fragment som tillsammans bildar nånting, men ofta ingenting sammanhängade. Ofta inte heller bra.
Jag tror att jag slåss med problemet att publiceras på nätet. Vilket egentligen är idioti, i och med att jag ser det här som träning inför framtiden då jag förhoppningsvis publiceras lite varstans. Det är inte ens många som läser det här, det är inte det det handlar om heller. Det handlar om att vara där ute och inte här inne där det är tryggt. Där ute i vakuumet, i ljuset och det öppna. Inte här i mitt eget mörker eller mitt eget ljus för den delen. Jag byter mitt mot .. ja mot vadå? What's in it for me? Förutom träningen då.. (du ser inte det här, men jag gör en ful grimas)
Jag har ett tiotal dagböcker där jag skriver allt och ingenting. Gärna en massa ingenting om och om igen. Jag börjar på flera böcker samtidigt. Jag skriver bäst när jag är ledsen. Tvivlar som vanligt på mig själv eftersom jag behöver en degradering i mitt känsloliv för att kunna skriva en bra dikt/krönika/shoppinglista.
Practice makes perfekt, säger dom helt utan insikt av innebörden.
Sol, Snor och Snö. De tre S:en denna Söndag.
Människan behöver sol för att överleva. Det behövs D vitaminer och ljus för att inte framkalla depression.
Solen och ljuset gör allting lättare, ingenting nytt där. Det är antagligen därför jag sover bort dagarna på vintern. Antagligen därför jag har blivit en nattuggla. En snorig nattuggla.
Av någon mirakulös anledning har jag klarat mig hela vintern (om man nu kan kalla det vinter när minusgraderna har lyst med sin frånvaro) från att bli sjuk, fram tills nu. Kanske kan se det som att jag blev sjuk på vinterns första dag, igår föll snön ner från himlen som ett vitt täcke över förorten. Jag ser allt utifrån en vinkel som gör att jag själv blir speciell i sammanhanget, jag är inte självcentrerad, jag är självperspektifierad. (eget ord. gnäll inte)
Jag har ingen aning om det snöade inne i stan där livet finns, men här ute i burben [buurben: förkortning och försvenskning av engelskans suburb] (också det eget ord, gnäll inte) föll det ner och täckte varje livstecken. Jag vill inte vara köttig, men det var vackert att den fallna snön fick ligga orörd utan att tusentals fotgängare lämnade sina avtryck.
Så eftersom min förkylning hindrar mig från mitt liv har jag underhållit mig själv med att titta på sex and the city, gossip girl och greys anatomy. Jag har även trampat runt på facebook 100 gånger i timmen i försök till att bota min kroniska sällskapsjukhet. Där har vi motsägelser i samma mening, faktum är att jag bara är uttråkad.
Jag tror att jag är ett avsnitt ifrån total social-förmörkelse. (eget genialiskt ord, gnäll så mycket ni vill)
Solen och ljuset gör allting lättare, ingenting nytt där. Det är antagligen därför jag sover bort dagarna på vintern. Antagligen därför jag har blivit en nattuggla. En snorig nattuggla.
Av någon mirakulös anledning har jag klarat mig hela vintern (om man nu kan kalla det vinter när minusgraderna har lyst med sin frånvaro) från att bli sjuk, fram tills nu. Kanske kan se det som att jag blev sjuk på vinterns första dag, igår föll snön ner från himlen som ett vitt täcke över förorten. Jag ser allt utifrån en vinkel som gör att jag själv blir speciell i sammanhanget, jag är inte självcentrerad, jag är självperspektifierad. (eget ord. gnäll inte)
Jag har ingen aning om det snöade inne i stan där livet finns, men här ute i burben [buurben: förkortning och försvenskning av engelskans suburb] (också det eget ord, gnäll inte) föll det ner och täckte varje livstecken. Jag vill inte vara köttig, men det var vackert att den fallna snön fick ligga orörd utan att tusentals fotgängare lämnade sina avtryck.
Så eftersom min förkylning hindrar mig från mitt liv har jag underhållit mig själv med att titta på sex and the city, gossip girl och greys anatomy. Jag har även trampat runt på facebook 100 gånger i timmen i försök till att bota min kroniska sällskapsjukhet. Där har vi motsägelser i samma mening, faktum är att jag bara är uttråkad.
Jag tror att jag är ett avsnitt ifrån total social-förmörkelse. (eget genialiskt ord, gnäll så mycket ni vill)