Bitter bättre än dumt folk. Dumma folk!
Jag tror att jag har blivit bitter. Jag ser ljuset i dagen och i livet (bla bla bla ...snark) men jag blir så förbannat trött på människor som alltid ska va sådär otroligt godtroget glada. Vad är upp med det? Bokstavligt talat.
Jag är säkerligen naiv på många punkter (säger det enbart för att gardera mig) men fan vad trött och spyfärdigt grön i ansiktet jag blir på folk som bara ska vara så bra och härliga hela tiden.
Min bästa tjej, hon som är lika bitter och grov i käften som jag, hon hatar folk. Eller ja, inte folk kanske, men jo folk.
Dumma folk. Dumma, naiva, godtrogna, positiva folk. Hon är cynisk precis som jag. Hon är sarkastisk, precis som jag. Jag hatar fan också folk.
Och alla andra tycker säkert att vi är "neggon" (uttryck som positiva, dumma, folk använder sig utav, vi andra människor tycker att det är ett tönt-uttryck, säg som det är istället, vi är NEGATIVA). Våga stå för något som inte är överromantiserat och konstlagt.
Blir även illamående av äckliga flin och glittrande ögon som vill vara vän med alla. Påträngande och snuskigt. Jag är reserverad. Jag blottar inte min personlighet för vem som helst. Speciellt inte för dumma folk. Vem tror förresten att man kan vara vän med alla?! (Dumma folk såklart.) Fjortismentalitet som borde vara utdöd vid det här laget.
Åh, jag vill egentligen bara att några ska tycka riktigt illa om mig så att de jag verkligen bryr mig om ska förstå att de är utvalda. Utvalda = inte dumma folk. Man kan inte tycka om alla, och alla kan inte tycka om en. Jag tycker inte ens om hälften.
önsketänkande.
Jag vill bli av med min uppsats. Jag vill att den ska vara klar. Och betygsatt. Och att VG:t står bredvid mitt namn. Jag vill ha en kallelse till provet. Jag vill komma in. Jag vill ta ett studieuppehåll på ett år. Plats garanterad såklart. Jag vill tjäna mycket pengar på kort tid. Jag vill åka bort. Jag vill åka till solen och vandra runt på stränder jag sedan glömmer bort vad de heter för att de är så många, och jag vill vandra med människor som förändrar mig. Jag vill hitta mig själv i Asien, kanske under en sten? Inte det? Jag vill åka till New York och bo ett tag, en månad kanske. Jag vill gå på en casting där. Jag vill åka rullskridskor i Las Vegas och ha solglasögon i Miami. Jag vill bo i London, Paris och Barcelona. Jag vill luffa runt i Indien, Sydamerika och åka till Kuba innan Castro kolar.
Jag vill ha en ordentlig sommarflört nu och när jag åker bort till solen och den konstanta sommaren vill jag ha flörter där med. Jag vill vara journalistiskt eftertraktad. Jag vill vara bäst på allt jag gör. Jag vill bli rik på att göra något jag älskar. Jag vill bli kär och jag vill leva lyckligt i alla mina dagar.
etik och moral - obefintlig?
En projektor stor som en bioduk hade satts upp utanför kyrkan, är det dit mina 169 kr i månaden går?
Varför kunde inte SVT låtit hennes familj sörja i fred med deras nära och kära? Inte med hela svenska folket. Det är inte rätt. Det är exploatering, någonting som public service inte ska vara i närheten utav men som de just nu flörtar gärnet med. Och allt för att ragga tittare. Tyvärr SVT, såsom du beter dig får du nog inte mer än ett one night stand...
This is war.
Dagens tema: Boyband. Eller ska vi säga månadens, jag verkar ha fått en hangup på pojkar i pagefrisyrer och fula kläder.
Nsync, Bsb och Blue har varit min armé för dagen. Jag blir förbannad när jag går förbi fönstret och ser killarna som jobbar på andra sidan. Uppenbarligen är de svartarbetare eftersom de är hundratusen till antalet, självklart för att kunna orsaka så mycket oljud som det bara går. Och uppenbarligen är de snabbmatsälskare eftersom fäljarna inte är det enda som har bilringar. Men, det hindrar dem inte från att smaklöst dra av sig alla tröjor och skumpa runt topless. Hemska syn, jag blir inte bara döv, jag blir blind. Uäck!
Mitt livs historia.
Jag blir mer intresserad. Av olika anledningar varje gång.
Sedan hamnar jag i situationer där jag helt plötsligt finner mig själv med att fylla i ett mentalt multiple choice;
Han är:
a. alldeles för efterhängsen /alternativt/ vet inte hur en telefon fungerar.
b. knarkare
c. bartender
d. socialt missanpassad
e. korkad.
Eller som i vissa fall, all of the above. Det är nu jag gör slut på eländet.
En gång dejtade jag en kille som sade att han skulle ringa när han kom hem. Han har fortfarande inte kommit hem. Inte ens jag har så dåligt lokalsinne.
En annan gång dejtade jag en kille som inte kunde stava enkla engelska ord. Tack för mig.
En tredje var bartender. Och en fjärde. Och en femte... Ses ett mönster?
En annan var folkskygg, galenpanna, haschtomte, psykiskt sjuk.
Det är tur att jag inte söker ett förhållande, för jag tror att det är rätt svårt att hitta rätt i djungeln. Det är faktiskt rätt deprimerande att gå igenom sitt datingförflutna och inse att det finns få guldkorn i påsen. Oftast syns dem inte ens för all skit som ligger i vägen. Undrar om killar känner samma sak, att brudar är helt fullkomligt knäppa?! För helt ärligt så börjar jag tappa lusten. Träffar man någon nu är det nästan som att man väntar på att de ska visa psykotiska tendenser så att man kan få det avklarat och gå vidare till nästa. Är det pessimismen som är boven i dramat då? Jag påstår mig själv vara obotlig romantiker men jag antar att killarna idag har ett ganska bra fix mot det också.