Pratkvarn

När jag hade fått min hemtenta igår, tagit en fika, dragit en runda på stan och sedan återvänt hem för att börja skriva på den somnade jag. Jag sov hela natten. Min kropp protesterar mot sociologiska måsten. Känns som att jag och min kropp är på samma våglängd för första gången på ett tag, måste det gå ut över mina studier?

Jag anser att jobbet är viktigare. Inte går det bättre, men det prioriteras hela tiden i huvet. Min mamma anser att jag sviker mitt arv eller något lika dramatiskt genom att inte lägga ner min själ i skolan. Skulle SU få min själ skulle den ruttna i ett hörn. SU är opersonligt och hämmande.
Jag är vintagemässa och moster. Och sociologiskt handikappad.

Redogör för Émile Durkheims centrala idéer om det religiösa livets rituella karaktär. Jämför Durkheims perspektiv med Erving Goffmans syn på hur dessa på förhand fastställda interaktionsformer strukturerar det sociala livet. Vad har de gemensamt och vad skiljer dem åt?

Don't just sit there, answer!

På måndag slutar jag röka.
När jag ska sluta röka får jag inte äta någonting utöver de stora måltiderna och kanske eventuellt lite frukt. Dessa regler har jag satt upp eftersom jag har noll karaktär men vill undvika att gå upp de tio kilo min syster lade på sig när hon gav upp den ljuvliga pinnen. Därmed har jag de senaste dagarna proppat i mig kalorier som borde ta mig rullandes till julbordet. Tur att bikinisäsongen är slut cause baby I've eaten sooo many crackers.

Idag har jag inte rökt nånting, vilket ger mig ångest då jag inser att nästa vecka får jag inte. För att får jag blir jag inte sugen och tvärtom. Alla sådana där företeelser är väldigt problematiska tycker jag. Killar som gillar mig får mig att bli illamående, killar som inte gillar mig (och kanske blir illamående av mig) får mig att dra mitt hår. I somras längtade jag till plugget, och nu längtar jag till.... till.... hmm. ...jag får suga på den ett tag.

Jag funderar på att tända en cigg inomhus, andas högljudda andetag och blåsa ut rökringar á la 30 tals film från USA. Bara för att det är en av de sista cigaretterna jag kommer röka. Det vill säga om allt går som det ska.

Det jobbiga är att även om jag verkligen vill sluta röka, jag tycker verkligen att det är snoräckligt, och att det är dyrt och luktar illa osv så har det varit min följeslagare under, jag skäms att skriva det, sju år. SJU ÅR! Det är hela mitt "vuxna" liv och lite till. Det är helt sjukt.
När jag är ledsen tar jag en cigg, när jag är glad och ska fira tar jag en cigg. När jag vill snacka med ett ragg tar vi en cigg tillsammans, när jag vill ha en paus från jobbet tar jag en cigg. Det finns en cigarett för varje känsla och en känsla för varje cigg. Hur ska jag känna någonting utan dem? Banalt, eller hur, töntigt och dramatiskt men jag är uppriktigt orolig för att jag ska bli ett apatiskt mongo utan mina cigaretter. Och jag är rädd för att jag inte kommer kunna lägga av. ...Dålig karaktär och allt vad jag hette.
Jag läste nånstans att man inte kan sluta med ett beroende, man kan bara ersätta det med ett annat. Jag skulle lätt kunna tänka mig ersätta cigg med sex men jag har tyvärr ingen bra kandidat. Tänk om man skull behöva ligga varje gång jag blev röksugen. Ha ha. Ha ha ha.
Även om en kille skulle orka med en vanlig dag som kanske innefattar fem cigg så skulle han aldrig orka en festkväll (det kan ju gå åt ett helt paket om jag blir riktigt party och salongsig). Skämt åsido så måste jag komma på ett bra beroende att byta ut det med. Gärna som i den heliga graalen där man byter skatten jättejättejätte fort och eftersom vikten är densamma så märker inte den förhäxade (eller vad det nu var) grottan att graalen är snodd. Just så vill jag att mitt beroende byts ut. Jag vill glömma helt att jag rökt och istället bli en fena på något annat.

Har idétorka vad gäller artikelförslag. Kreativiteten insjuknar när jag har en chans att få utlopp för den.
Skrev på avtal med nya jobbet igår, och måste ha skapat en buffert innan jag börjar den 1 oktober. För regniga dagar kan man säga. Regnet piskar för tillfället mot både mitt fönster och min tankeverksamhet.

Nya jobbet innebär chanser, och precis hur stora chanser jag vill att de ska vara, är de. Det är fantastiskt och det är skrämmande. Det är en början på mina drömmar och det är en mardröm på samma gång. Tänk om jag inte klarar det? Tänk om jag inte kan egentligen? Fast jag får väl tänka som jag brukar göra efter ett tag av nedbrytande beteende, det kan inte gå mer än fel. Och oftast går det bättre. Fast tänk om det - bara för att det är NU det räknas - går åt helvete. En chans till en pinne på stegen karriärsmässigt, men för att det är viktigt och avgörande skjuter jag bort tankarna. Försöker febrilt komma på bra ämnesförslag och börja skriva om dem, but no good. Känns nu som att jag kanske borde valt modespalten, där jag hör hemma.