Pratkvarn

Jag är inte mitt glada själv just nu. Jag är trött och håglös. Jag vill ligga hemma i min säng. Konstant. Jag skulle inte ha något emot att aldrig kliva upp. Gå i ide helt ordentligt. Möjligtvis börja synas offentligt någon gång i april kanske. Jag är en sådan oerhört trött människa. Enda anledningen till att jag är ute och spatserar alls är att mitt sociala behov är starkare än min trötthet.

När jag inte sitter hemma är jag ute och dricker öl. Vad skulle samlade terapeuter säga om det mån tro?
Jag är ute efter känslomässiga kickar. Jag är emotionellt handikappad och vill att någon skjutsar mig i min känslo-rullstol. Jag skulle inte bry mig om vem, jag har ryggen emot. Men jag skulle låtsats bry mig. I min stol låtsats, lurar och bedrar jag. Allt  för att suga ut så mycket som möjligt ur samma kick. Om och om igen. Hemskt egentligen. Jag är en emotionell junkie, ge mig en sil!
Bekräftelsemonstret är vaken, även om jag är trött och inte orkar med henne pågår den ständiga debatten om framtidens planer. Jag är tvilling, det ligger i min natur att vara splittrad.
Om tiden kommer då jag lurar mig själv är jag körd. Då kommer ingen putta på min känslo-rullstol och jag kommer säkert inte kunna dra igång den själv. Kärnans ironi.

Nej, jag ska kunna gå själv. Även om jag har samma stressnivå som en elitsoldat i krig. Jag ska nog alltid gå själv.
Jag ska lära mina barn att gå själva och de ska inte hata mig.