Pratkvarn

Tittade på Oprah idag som ledde ännu ett program om anden inom oss, och hur man får fatt på den utan att trilla på rumpan. Varje gång jag tittar på Oprah så dras jag med i hennes positiva anda, men så fort jag stänger av och börjar använda min hjärna igen slår verkligheten emot mig som en lavett i ansiktet. Min godtrogenhet sträcker sig alltså inte så värst långt. Anser att man måste vara lite kritisk, även om tex. Lagen om attraktion låter som en bra idé, och säkert stämmer till viss mån så kan jag inte svälja det med hull och hår. Tror på att om man är positiv i stora lag så blir man behandlad bättre och lever framförallt ett roligare liv. Men det lär man sig när man är liten, inte på Oprah.

Tror inte på att hjärnan skickar ut vibrerande signaler till universum och om man då skickar ut positiva vibrationer så ökar risken för välmående eller vad man nu är ute efter. Som att ens hjärna skulle kunna kontrollera universum. Låter lockande, men inte så trovärdigt.

En  läskig sak med hela teorin är att om man då tänker negativt får man skylla sig själv när olyckor knackar på dörren. Om man då blir sjuk har man enbart sig själv att skylla. Dessutom verkar de förespråka en bojkott av läkarvård. De kom fram till att man kan bota sjukdomar med positivt tänkande. Karma blandat med respektlöshet inför den medicinska världen. Fruktansvärt deprimerande att sådant får yttras överhuvudtaget nuförtiden, och på prime-time tv dessutom.

I och med att jag pluggar på universitetet lär jag mig granska mig själv och min omvärld kritiskt. Det är en stor knapp att trycka på på varje uppkommande tenta och faktiskt något som är viktigt i världen vi lever i. På ett sätt kan jag då inte förstå hur Oprah själv sitter och sväljer allt som alla dessa livscoachar matar henne med. Men det gör hon, gladeligen, och gör sedan reklam för deras böcker som säljer slut i USA:s bokhandlar på en gång. Nu skickar jag ut vibrationer som efterlyser kritiska programledare till landet som i viss mån styr världen.