Jag tar en sån där, tack!
Detta spel vi kallar förhållanden, dejting, eller flörtar kan trötta ut det flitigaste av flås. Jag kan finna mig själv i en situation långt ifrån där jag vill vara bara för att jag av någon anledning fastnat i någonting som jag tror jag ser i någon annan. Ofta, för att härleda till tidigare inlägg, är detta något en illusion alternativt ett upphöjande på piedestal. Allt detta är fullständigt normalt, har jag hört. Därmed inte sagt att det är irritationsfritt.
Det verkar som att man med spel, taktik och framhävande (och även ett visst mån av bortsopande) av vissa personliga egenskaper lurar till sig människor att fastna i ens egna relationsnät. Jag är trött på att leka spindel.
Det finns få män som uppfriskar med en klar bestämdhet, "jag vill träffa dig" är svåruttalade ord för testosteronsläktet.
Eftersom jag själv har yttrat dem nyligen utan gensvar generaliserar jag kvinnorna över min egna kam. Jag får väl representera, det är ju min blogg eller hur?! I vilket fall blev jag positivt överraskad nyligen. En kille som visste vad han ville. Dra mig baklänges på en liten vagn. En snubbe som inte vek sig med artighetsfraser eller gömde sig bakom annars så uppskattad humor utan sade precis det han ville; "jag vill träffa dig". Allt detta utan ett korn av påträngdhet, bara rätt och slätt, take it or leave it.
Och inte fan kan jag tacka nej till den nästan utrotade formen av uppvaktning.