3 av 4 dejter leder till nakenkurragömma.
I en av gratistidningarna stod det igår att svenskarna släpper till i 66% av alla första dejter. Högst upp på listan av européerna. Go Sweden! Jag är nog oftast en av dom måste jag säga, för helt ärligt, kommer man så långt som att gå på en riktig "dejt" med en snubbe så vill man ju faktiskt ofta redan ligga med honom. Oftast har man väl träffats ett antal gånger innan, man känner till personen, har säkert redan setts ute ett tiotal gånger. Minst. Så hur räknar man den första dejten som den första egentligen? Kan ju vara missvisande. Jag funderade en gång på min egen lösaktighet men insåg att jag dels inte orkade bry mig och dels egentligen är ganska pryd. En vän sade att "visst, du kan gå hem med en snubbe, men du måste ha spanat in honom 10 föregående kvällar innan du gör det" så jag tänker stå fast vid att jag är relativt kräsen i alla fall. Sedan är det ju alltid lätt att vara efterklok när illamåendet slår vid och man undrar vilken sinnesförvirring man ska skylla på den och den gången.
Men om nu 66% av svenskarna ligger på första träffen, hur kommer det sig att vi har flest singlar i europa? Hur funkar det, är vi kvar i gamla grottmänniskobanor där killen tappar intresse om han inte får jaga tjejen enligt biologiska regler? Och där tjejen går från spontant breezy till förälskad bara för att hon delar lakan med en snubbe? Jag köper inte det.
Men tänk om biologin är starkare än vi tror. Fällt byte förlorar värde. Ögat äter mer än vad vi tror, det gäller mat och det gäller romantik. Det är ju logiskt egentligen. Fast å andra sidan är ju gratis gott, och billigt är nästan gratis.
Är svenskar slampiga? Rädda för förhållanden? Dejtar vi ingenting? Eller har vi bara så dåligt omdöme (läs: ölsinne) att vi går hem med det minst passande valet om och om igen?