Pratkvarn

Det var en gång en tjej. Hon var en glad, rolig tjej.
Hon var omtyckt. Social, trevlig, gav ett bra första intryck.
Men hon såg inte det själv. Hon såg något helt annat.
Ett förakt växte, grodde ur den misstro hon såg i sig själv. 
I spegeln såg hon sina brister växa. Dag för dag såg hon dem
tills hon inte kunde märka något annat, något bra.

Hon insåg inte sitt potential. Hon förminskade sig själv.
Hon satte upp mentala hinder för att fälla sin egen framgång.
Hon stod inte upp för sig, hon satt helst ner för att inte synas.
Vem skulle bry sig? Vem skulle tycka om henne?

Hon var tjock, ful, misslyckad och patetisk.

Den tjejen borde inte få finnas.
Men finns överallt. Nedbrytningen sprider sig som en löpeld. Som en trend.
Hon är du, hon är jag, hon är tjejen där bakom. Hon är säkert en han rätt ofta också.
Ett första steg kan ibland behövas för att inse begränsningarna som sätts upp av att enbart se bristerna.
Ställ dig framför spegeln, granska dig själv ordentligt, möt din egen blick och le. Ordentligt.
Du är förbannat vacker när du ler.