Pratkvarn

Om inte min nuvarande situation skulle vilja få mig att rymma vet jag inte vad som skulle. Det är som jag sitter fast i marken i detta land utan årstider. Alla finner sig själva i Thailand, Australien eller Smögen. Varför sticker inte jag?
Jag chart-finner mig själv under två veckor varje sommar. En kronisk duktighetsprincip. Ursäkterna hopar sig, förökar sig. Jag har ju en lägenhet, jag har ju skola, min c uppsats.. Wa wa wa.
Jag ser inte mig själv som en överdrivet ansvarig människa, varför skiter jag inte bara i allting som heter duktig dotter och bara drar?
Inte för att hitta mig själv, jag sitter ju här, jag har inte det problemet.

Jag skulle vilja, jag skulle vilja dra utan att säga till någon. Inte säga hur länge, var nånstans, bara dra. Vinka från planet.
Jag behöver bara en paus.
Jag behöver distansera mig, kan jag det inte psykiskt får det bli fysiskt.

Oundvikligheten springer om mig i racet om personlig utveckling. Det suger. Vinner man sista spurten genom att dra nån annanstans? Pausa och hämta nya krafter eller bara köra på den råstyrka jag har kvar? Vinner jag överhuvudtaget sista spurten?