Jag är ett enda stort frågetecken.
Mål som sätts upp ska klaras av. När man har något avklarat kan man gå vidare och försöka komma fram till andra mål som även de ska passeras. Hela den processen kallas livet har jag hört. Men, här är min fundering; Om man nu har kommit förbi en markering, hur vet man att det var "målet" och inte bara ett sidospår? I verkliga livet finns det tyvärr inga orienteringsflaggor eller stora neonpilar att följa utan här måste man själv komma till insikt var man ska och inte ska sätta punkt. Hur mycket man än går, kryper eller springer efter någonting känner man sig ändå aldrig riktigt framme. Så egentligen borde stressen tonas ner. Det ligger i människans natur att aldrig vara riktigt nöjd och att alltid sträva efter mera, bättre. Positivt anser jag, utgör säkert skälet till att vi gick ur grottan och in i helkaklade badrum.
Nyligen fick jag ett mål eller liknande överstökat. Samtidigt som jag traskade förbi min imaginära överstökningsstation kom funderingen vare sig jag skulle sätta punkt där eller inte. Tankar om vilken typ av situationstecken som skulle appliceras på situationen gör mig yr. Hur vet man om man är klar eller inte? Hur vet man var man sätter punkten och var man sätter kommat? Vare sig var man sätter punkten eller kommat, eller kanske till och med ett utropstecken, hur vet man vad som kommer efter? Hur håller man sig sedan från att sudda ut alltihop?
booooooooooooooop