Jobb och snart förlusten av detsamma.
Jobbet går bra. Det går som det ska.
Jag är inte irriterad över att jag sitter i ett rum som saknar förnödenheter som fönster och syre. Blir inte alls störd av att när jag går förbi fönstret på väg till toaletten så ser jag en himmel blåare än Jude Laws ögon. Är jättelycklig över att jag får sitta här och dra in mini-pengar istället för att ligga och sola i en park och få ett mänskligt pigment. Man kan inte ha håret utsläppt på mitt jobb för då blir det fett, jag kan inte helt förklara varför, men det är rolig kuriosa.
Jag går från jobbet. Jag söker bekräftelse i billiga drinkar på krogen. Dricker ur men hittar ingenting i botten av glaset, ser bara världen ur konstiga perspektiv. Ett fullt perspektiv till slut. Stapplar hem och sjukanmäler mig från jobbet på vägen. "Jaeg haaar ettt viryyys!" sluddrar jag fram. "Är sjyyk!" Förstår först inte varför ingen svarar, men fattar efter några sekunder att det är en telefonsvarare. Skäms lite. Undrar om de hör att bilar tjuter i bakgrunden? Klänger fast vid en arm som inte är min. Den känns bra, ger stadga till min gång, jag hänger på den ett tag. Sover på den kanske?
Bestämmer mig i virrvarret för att jag är värd en sjukdag. Tänker att jag ska sova ut, att det kommer vara fint väder imorgon, jag kommer må som en prinsessa om jag bara får en dag för mig själv. Jag skulle kunna göra tjejiga saker som jag aldrig gör annars, måla tånaglarna. Eller göra potpourri. Det är väl sånt tjejer gör? Det ska jag göra på min "lediga" dag.
Men; vaknar, bakfull. Ångest. Ingen prinsessa här inte. Snarare ond styvsyster.
Vänder mig om. Där ligger armen som jag sov på.
Vänder tillbaka. Tänker att om jag blundar och låtsas sova kanske den försvinner.
Tiden går. Mitt experiment fungerar inte. Varför går de bara när man inte vill att de ska gå? Tvärtomspråket har tagit över dejtingvärlden. Kärlek börjar alltid med bråk? Kärlek börjar alltid med dissiga kommentarer och en oförmåga att hantera en telefon.
Jag är en dyslektiskt tvärtomtalare i talspråk, jag förstår inte alltid vad som ska sägas. Undrar om jag måste säga att jag vill att han ska stanna för att han ska fatta att han ska gå?
Jag tittar ut genom fönstret och inser att kharma bitit mig i röven. Det är mulet.
Detta inlägg är hypotetiskt. Det har inte hänt.
Jag är inte irriterad över att jag sitter i ett rum som saknar förnödenheter som fönster och syre. Blir inte alls störd av att när jag går förbi fönstret på väg till toaletten så ser jag en himmel blåare än Jude Laws ögon. Är jättelycklig över att jag får sitta här och dra in mini-pengar istället för att ligga och sola i en park och få ett mänskligt pigment. Man kan inte ha håret utsläppt på mitt jobb för då blir det fett, jag kan inte helt förklara varför, men det är rolig kuriosa.
Jag går från jobbet. Jag söker bekräftelse i billiga drinkar på krogen. Dricker ur men hittar ingenting i botten av glaset, ser bara världen ur konstiga perspektiv. Ett fullt perspektiv till slut. Stapplar hem och sjukanmäler mig från jobbet på vägen. "Jaeg haaar ettt viryyys!" sluddrar jag fram. "Är sjyyk!" Förstår först inte varför ingen svarar, men fattar efter några sekunder att det är en telefonsvarare. Skäms lite. Undrar om de hör att bilar tjuter i bakgrunden? Klänger fast vid en arm som inte är min. Den känns bra, ger stadga till min gång, jag hänger på den ett tag. Sover på den kanske?
Bestämmer mig i virrvarret för att jag är värd en sjukdag. Tänker att jag ska sova ut, att det kommer vara fint väder imorgon, jag kommer må som en prinsessa om jag bara får en dag för mig själv. Jag skulle kunna göra tjejiga saker som jag aldrig gör annars, måla tånaglarna. Eller göra potpourri. Det är väl sånt tjejer gör? Det ska jag göra på min "lediga" dag.
Men; vaknar, bakfull. Ångest. Ingen prinsessa här inte. Snarare ond styvsyster.
Vänder mig om. Där ligger armen som jag sov på.
Vänder tillbaka. Tänker att om jag blundar och låtsas sova kanske den försvinner.
Tiden går. Mitt experiment fungerar inte. Varför går de bara när man inte vill att de ska gå? Tvärtomspråket har tagit över dejtingvärlden. Kärlek börjar alltid med bråk? Kärlek börjar alltid med dissiga kommentarer och en oförmåga att hantera en telefon.
Jag är en dyslektiskt tvärtomtalare i talspråk, jag förstår inte alltid vad som ska sägas. Undrar om jag måste säga att jag vill att han ska stanna för att han ska fatta att han ska gå?
Jag tittar ut genom fönstret och inser att kharma bitit mig i röven. Det är mulet.
Detta inlägg är hypotetiskt. Det har inte hänt.
Kommentarer
Trackback