Pratkvarn

Jag tror att jag har blivit bitter. Jag ser ljuset i dagen och i livet (bla bla bla ...snark) men jag blir så förbannat trött på människor som alltid ska va sådär otroligt godtroget glada. Vad är upp med det? Bokstavligt talat.
Jag är säkerligen naiv på många punkter (säger det enbart för att gardera mig) men fan vad trött och spyfärdigt grön i ansiktet jag blir på folk som bara ska vara så bra och härliga hela tiden.

Min bästa tjej, hon som är lika bitter och grov i käften som jag, hon hatar folk. Eller ja, inte folk kanske, men jo folk.
Dumma folk. Dumma, naiva, godtrogna, positiva folk. Hon är cynisk precis som jag. Hon är sarkastisk, precis som jag. Jag hatar fan också folk.

Och alla andra tycker säkert att vi är "neggon" (uttryck som positiva, dumma, folk använder sig utav, vi andra människor tycker att det är ett tönt-uttryck, säg som det är istället, vi är NEGATIVA). Våga stå för något som inte är överromantiserat och konstlagt.

Blir även illamående av äckliga flin och glittrande ögon som vill vara vän med alla. Påträngande och snuskigt. Jag är reserverad. Jag blottar inte min personlighet för vem som helst. Speciellt inte för dumma folk. Vem tror förresten att man kan vara vän med alla?! (Dumma folk såklart.) Fjortismentalitet som borde vara utdöd vid det här laget.
Åh, jag vill egentligen bara att några ska tycka riktigt illa om mig så att de jag verkligen bryr mig om ska förstå att de är utvalda. Utvalda = inte dumma folk. Man kan inte tycka om alla, och alla kan inte tycka om en. Jag tycker inte ens om hälften.