Pratkvarn

Jag träffar en ny kille. Han verkar för bra för att vara sann. Jag tror inte på ett ord han säger. Han är antagligen för bra för att vara sann.  Efter ett tag verkar han ändå vara en okej snubbe. Han duger i krig. Vi dejtar. Han kanske är så bra som han verkar, eller i alla fall kanske han duger. Ett tag. Kanske.
Jag blir mer intresserad. Av olika anledningar varje gång.

Sedan hamnar jag i situationer där jag helt plötsligt finner mig själv med att fylla i ett mentalt multiple choice;

Han är:
a. alldeles för efterhängsen /alternativt/ vet inte hur en telefon fungerar.
b. knarkare
c. bartender
d. socialt missanpassad
e. korkad.

Eller som i vissa fall, all of the above. Det är nu jag gör slut på eländet.
En gång dejtade jag en kille som sade att han skulle ringa när han kom hem. Han har fortfarande inte kommit hem. Inte ens jag har så dåligt lokalsinne.
En annan gång dejtade jag en kille som inte kunde stava enkla engelska ord. Tack för mig.
En tredje var bartender. Och en fjärde. Och en femte... Ses ett mönster?

En annan var folkskygg, galenpanna, haschtomte, psykiskt sjuk.
Det är tur att jag inte söker ett förhållande, för jag tror att det är rätt svårt att hitta rätt i djungeln. Det är faktiskt rätt deprimerande att gå igenom sitt datingförflutna och inse att det finns få guldkorn i påsen. Oftast syns dem inte ens för all skit som ligger i vägen. Undrar om killar känner samma sak, att brudar är helt fullkomligt knäppa?! För helt ärligt så börjar jag tappa lusten. Träffar man någon nu är det nästan som att man väntar på att de ska visa psykotiska tendenser så att man kan få det avklarat och gå vidare till nästa. Är det pessimismen som är boven i dramat då? Jag påstår mig själv vara obotlig romantiker men jag antar att killarna idag har ett ganska bra fix mot det också.