Karma och kommersialisering av barn.
Den summan pengar som karma-mässigt sattes in på mitt konto nyligen visade sig att vara en slarvigt utbetald lön till någon annan på mitt ena jobb. Borde finnas någon slags "finders keepers" mentalitet när det gäller sånt här.
I alla fall en slags omvänd hittelön. Sveda och verk. Stress och verk?
Skitsnack och stress?
På TV visas dokumentärer om barn med fyra armar och fyra ben. Jag klagar över att stressnivån i barken ökar av att någon har satt in pengar på mitt konto. Självupptagenheten når helt nya nivåer. Tursamt nog bor flickan med åtta utväxter i Indien där vissa verkar sammankoppla henne med gudomligheter. På annat håll hade hon kanske kallats spindeln eller något annat utvecklingshämmande. Fast hur mycket utvecklingsmöjligheter kan den stackars lilla tjejen ha i den här världen?
Satt på aftonbladet.se idag på jobbet och där rapporterades det om ett annat barn som vid elva års ålder hade diagnostiserats med "varulvssyndromet" och ja, som det låter, hade han hår över hela kroppen. Han såg, utan att skämta, och faktiskt utan att driva detta till humoristiska höjder (det vore elakt och omänskligt, sån är inte jag) ut som en mänsklig variant av "It" i Addams Family. Denne pojke bodde även han i Indien och hade även han blivit kallad gudomlig av vissa i hans by. Indien verkar vara fullt av toleranta människor. Eller kanske är det deras religion som skapar kryphål för mutationer?
Orsak verkan, återigen.
Håller på att möblera om min lägenhet, det är som att möblerna cirkulerar runt mig och det enda jag lyckas åstadkomma är en rejäl röra. Jag vill byta ut mina gardiner. Jag vill hitta en mysig fåtölj (alternativt sno en av mina föräldrar) och ha vid det lilla fönstret. Där vill jag sitta och läsa, filosofera och tänka på oviktiga saker. Ommöbleringen är en aktion skapad för att ordning ska uppstå.
Jag skapar i min oordning även en hel del nytänkande. Jag har en chockrosa väska hängandes på väggen över min byrå, detta eftersom jag anser att jag inte har någonting som skulle överträffa denna konstnärligt. Jag har hittat en helt ny plats att ha datorn, nämligen i fönstret. Tacka hyresvärden för breda fönsterbräden. Jag kan samtidigt som jag skriver, kasta elaka blickar åt bilmeckets helvetesverksamhet.
Förorten börjar kännas uthärdlig, men det är kanske för att jag vant mig vid bojjorna.
Bitter bättre än dumt folk. Dumma folk!
Jag tror att jag har blivit bitter. Jag ser ljuset i dagen och i livet (bla bla bla ...snark) men jag blir så förbannat trött på människor som alltid ska va sådär otroligt godtroget glada. Vad är upp med det? Bokstavligt talat.
Jag är säkerligen naiv på många punkter (säger det enbart för att gardera mig) men fan vad trött och spyfärdigt grön i ansiktet jag blir på folk som bara ska vara så bra och härliga hela tiden.
Min bästa tjej, hon som är lika bitter och grov i käften som jag, hon hatar folk. Eller ja, inte folk kanske, men jo folk.
Dumma folk. Dumma, naiva, godtrogna, positiva folk. Hon är cynisk precis som jag. Hon är sarkastisk, precis som jag. Jag hatar fan också folk.
Och alla andra tycker säkert att vi är "neggon" (uttryck som positiva, dumma, folk använder sig utav, vi andra människor tycker att det är ett tönt-uttryck, säg som det är istället, vi är NEGATIVA). Våga stå för något som inte är överromantiserat och konstlagt.
Blir även illamående av äckliga flin och glittrande ögon som vill vara vän med alla. Påträngande och snuskigt. Jag är reserverad. Jag blottar inte min personlighet för vem som helst. Speciellt inte för dumma folk. Vem tror förresten att man kan vara vän med alla?! (Dumma folk såklart.) Fjortismentalitet som borde vara utdöd vid det här laget.
Åh, jag vill egentligen bara att några ska tycka riktigt illa om mig så att de jag verkligen bryr mig om ska förstå att de är utvalda. Utvalda = inte dumma folk. Man kan inte tycka om alla, och alla kan inte tycka om en. Jag tycker inte ens om hälften.
önsketänkande.
Jag vill bli av med min uppsats. Jag vill att den ska vara klar. Och betygsatt. Och att VG:t står bredvid mitt namn. Jag vill ha en kallelse till provet. Jag vill komma in. Jag vill ta ett studieuppehåll på ett år. Plats garanterad såklart. Jag vill tjäna mycket pengar på kort tid. Jag vill åka bort. Jag vill åka till solen och vandra runt på stränder jag sedan glömmer bort vad de heter för att de är så många, och jag vill vandra med människor som förändrar mig. Jag vill hitta mig själv i Asien, kanske under en sten? Inte det? Jag vill åka till New York och bo ett tag, en månad kanske. Jag vill gå på en casting där. Jag vill åka rullskridskor i Las Vegas och ha solglasögon i Miami. Jag vill bo i London, Paris och Barcelona. Jag vill luffa runt i Indien, Sydamerika och åka till Kuba innan Castro kolar.
Jag vill ha en ordentlig sommarflört nu och när jag åker bort till solen och den konstanta sommaren vill jag ha flörter där med. Jag vill vara journalistiskt eftertraktad. Jag vill vara bäst på allt jag gör. Jag vill bli rik på att göra något jag älskar. Jag vill bli kär och jag vill leva lyckligt i alla mina dagar.
etik och moral - obefintlig?
En projektor stor som en bioduk hade satts upp utanför kyrkan, är det dit mina 169 kr i månaden går?
Varför kunde inte SVT låtit hennes familj sörja i fred med deras nära och kära? Inte med hela svenska folket. Det är inte rätt. Det är exploatering, någonting som public service inte ska vara i närheten utav men som de just nu flörtar gärnet med. Och allt för att ragga tittare. Tyvärr SVT, såsom du beter dig får du nog inte mer än ett one night stand...
This is war.
Dagens tema: Boyband. Eller ska vi säga månadens, jag verkar ha fått en hangup på pojkar i pagefrisyrer och fula kläder.
Nsync, Bsb och Blue har varit min armé för dagen. Jag blir förbannad när jag går förbi fönstret och ser killarna som jobbar på andra sidan. Uppenbarligen är de svartarbetare eftersom de är hundratusen till antalet, självklart för att kunna orsaka så mycket oljud som det bara går. Och uppenbarligen är de snabbmatsälskare eftersom fäljarna inte är det enda som har bilringar. Men, det hindrar dem inte från att smaklöst dra av sig alla tröjor och skumpa runt topless. Hemska syn, jag blir inte bara döv, jag blir blind. Uäck!
Mitt livs historia.
Jag blir mer intresserad. Av olika anledningar varje gång.
Sedan hamnar jag i situationer där jag helt plötsligt finner mig själv med att fylla i ett mentalt multiple choice;
Han är:
a. alldeles för efterhängsen /alternativt/ vet inte hur en telefon fungerar.
b. knarkare
c. bartender
d. socialt missanpassad
e. korkad.
Eller som i vissa fall, all of the above. Det är nu jag gör slut på eländet.
En gång dejtade jag en kille som sade att han skulle ringa när han kom hem. Han har fortfarande inte kommit hem. Inte ens jag har så dåligt lokalsinne.
En annan gång dejtade jag en kille som inte kunde stava enkla engelska ord. Tack för mig.
En tredje var bartender. Och en fjärde. Och en femte... Ses ett mönster?
En annan var folkskygg, galenpanna, haschtomte, psykiskt sjuk.
Det är tur att jag inte söker ett förhållande, för jag tror att det är rätt svårt att hitta rätt i djungeln. Det är faktiskt rätt deprimerande att gå igenom sitt datingförflutna och inse att det finns få guldkorn i påsen. Oftast syns dem inte ens för all skit som ligger i vägen. Undrar om killar känner samma sak, att brudar är helt fullkomligt knäppa?! För helt ärligt så börjar jag tappa lusten. Träffar man någon nu är det nästan som att man väntar på att de ska visa psykotiska tendenser så att man kan få det avklarat och gå vidare till nästa. Är det pessimismen som är boven i dramat då? Jag påstår mig själv vara obotlig romantiker men jag antar att killarna idag har ett ganska bra fix mot det också.
Ursäkta mig; fuck. fuckitty, fuck, fuck.
Man kommer aldrig ihåg någonting ensam. Det kollektiva minnet i vars grupp man tillhör i samhället styr. Punkt.
Det gruppen kommer ihåg gäller. Det är sanningen med stort S. Om vi nu ska diskutera sanning. Jag tycker inte att vi ska det så jag skiter i det helt enkelt. Men: egentligen vinner ryktet över individen. Gemensam historia bidrar till gemensamt tänk, upplevelser etc. Tolkningar av händelser görs i gruppen. Härledningen av det kollektiva minnet görs utifrån gruppen och inte utifrån individen. Då spelar det egentligen ingen roll vad som är sant och inte sant, då gruppen bildar sin egen sanning.
Det är något som tål att tänkas på. Eller fasa inför.
"(=#¤"=(#&¤"?!
Det är inte det att jag vaknar, för det behövs en armé för att väcka mig ej utvilad, men de pajjar hela REM sömnen för mig från kl sju på morgonen. Eftersom jag inte somnar förren klockan tre på natten så är det vid sju som jag sussar som sötast. Skit-mecken som skriker: BYYYYYYTTTT DÄÄÄÄÄÄCKKKK! och Dzzzzzz Dzzzzz (borr-ljud) så att man inte kan fortsätta sina härliga drömmar om Colins magmuskler bredvid mina (hahahha, ja i drömmen hade jag magmuskler).
Och nu har de satt upp en skylt där de erbjuder nån rabatt om sommardäck med extra Dzzz Dzzz..
Schizo-vibbar i solen är bättre än datoreksem inomhus?!
Manic Monday, jag vaknade i morse och var sporrad till att skriva på C:t. Två sidor senare och middagen från igår i magen är jag inte lika på. Det är sol, datorn påstår att det är tio härliga grader ute och jag sitter här inne utan ro att trampa ut på gatan. Gör jag det pluggar jag inte mer idag. Det är så sant som det är kluddrat på bloggen.
Suck.
Jag har ett för bra liv för att plugga just nu. Jag har så roligt med mina vänner och i vårsolens glädjerus glömmer jag bort att jag har en uppsats som ska bli klar. Som ska filas på och betygsättas (hemska tanke).
Härligt att jag bara för att jag är sur, kan vara cynisk om att jag har många vänner. Suck.
Nu kommer jag snart försöka lura mig själv att jag sätter mig på jobbets uteservering med penna och block, med boken i högsta hugg och en kaffe så jag inte skenar iväg mentalt. Jag ska lura mig själv att jag s j ä l v k l a r t kommer plugga hela eftermiddagen, jag kommer ju bara sitta i solen som mental belöning.
Ja, det ska jag. Jag ska lura mig själv. Och jag ska gå på det för jag är en manipulativ skitstövel.
Dumma jag som är så godtrogen.
Programledare = världsledare är en läskig ekvation.
Tittade på Oprah idag som ledde ännu ett program om anden inom oss, och hur man får fatt på den utan att trilla på rumpan. Varje gång jag tittar på Oprah så dras jag med i hennes positiva anda, men så fort jag stänger av och börjar använda min hjärna igen slår verkligheten emot mig som en lavett i ansiktet. Min godtrogenhet sträcker sig alltså inte så värst långt. Anser att man måste vara lite kritisk, även om tex. Lagen om attraktion låter som en bra idé, och säkert stämmer till viss mån så kan jag inte svälja det med hull och hår. Tror på att om man är positiv i stora lag så blir man behandlad bättre och lever framförallt ett roligare liv. Men det lär man sig när man är liten, inte på Oprah.
Tror inte på att hjärnan skickar ut vibrerande signaler till universum och om man då skickar ut positiva vibrationer så ökar risken för välmående eller vad man nu är ute efter. Som att ens hjärna skulle kunna kontrollera universum. Låter lockande, men inte så trovärdigt.
En läskig sak med hela teorin är att om man då tänker negativt får man skylla sig själv när olyckor knackar på dörren. Om man då blir sjuk har man enbart sig själv att skylla. Dessutom verkar de förespråka en bojkott av läkarvård. De kom fram till att man kan bota sjukdomar med positivt tänkande. Karma blandat med respektlöshet inför den medicinska världen. Fruktansvärt deprimerande att sådant får yttras överhuvudtaget nuförtiden, och på prime-time tv dessutom.
I och med att jag pluggar på universitetet lär jag mig granska mig själv och min omvärld kritiskt. Det är en stor knapp att trycka på på varje uppkommande tenta och faktiskt något som är viktigt i världen vi lever i. På ett sätt kan jag då inte förstå hur Oprah själv sitter och sväljer allt som alla dessa livscoachar matar henne med. Men det gör hon, gladeligen, och gör sedan reklam för deras böcker som säljer slut i USA:s bokhandlar på en gång. Nu skickar jag ut vibrationer som efterlyser kritiska programledare till landet som i viss mån styr världen.
Fotboll.
Jag vill också spela boll igen.
Nu har jag fått en snigel i ögat!
Jag borde om någonting få pengar av PS för att jag suttit i timmar jag inte ens har kraft nog att räkna och pluggat in deras (jävla) historia till tradiga tentor. Borde få pengar för att jag skrivit uppsats efter uppsats om hur "bra" och "välbehövligt" PS verkligen är. My ass, jag ska börja jobba för alla kommersiella kanaler som finns.
Ner med skiten.
Idag är en dag i väntan på imorgon.
Kontroll är inget jag eftersträvar i vanliga fall men just nu skulle det vara kul att vara dockmästare.
Ser faktiskt fram emot att jobba imorgon, bara för att göra någonting, hinner inte tröttna efter bara några timmar heller. Plus att jag slipper diska. Imorgon kommer bli en bra dag utan disk.
Idag har jag fixat en header, fruktansvärt stolt, tekniskt handikappad som jag är. Behöver dock en man till min TV-box för den vågar jag mig inte på igen. Headern är däremot jävligt klyschig och jävligt kaxig. Orkar inte bry mig då jag inte riktigt vet hur jag fick upp den, och inte vill sitta fast i redigeringen igen. Färgmässigt passar det väl ändå.
Igår när jag låg däckad av sjukdom ringde alla jag kände. Det fanns inte en käft som inte ville mig nånting igår. Men idag, när jag faktiskt är på prathumör och vaken till och med, så lyser samtalen med sin frånvaro och mobilen inte alls. Ironi.
Jävla Miserabla Kunskapsprov.
Listar nedan ett urval av de frågor som var med på förra årets kunskapsprov för journalistisk produktion. Vissa kan man, men det är ju inte många. Inte så allmänbildad som jag trodde. Och även om jag kan kolla upp svaren på de här frågorna kommer de knappast komma igen. Provet berör delar såsom geografi, politik, historia, fack och skönlitteratur samt ja, släng in lite juridik och namedropping när vi ändå håller på. Efterlyser multiple-choice frågor...
* Vad heter de myndigheter som har till uppgift att:
a) förmedla statliga exportgarantier?
b) ansvara för statens upplåning?
* Vad är terminalvård?
* Susanna Alakoski kom i år ut med sin debutroman. Vad heter den?
* Vem är/var följande personers huvudsakliga verksamhetsområde (ge en kort förklaring)
-Ylva Thörn
-Vaira Vike-Freiberga
-Gunilla Bergström (det fortsätter med 54 namn till men jag orkar inte skriva upp alla).
*I vilket hav mynnar floden Donau?
*När lämnade den sista kungen Granada?
*Vilka är de två största utgiftsposterna i EU:s budget?
*Namnge de två senast invalda ledamöterna i Svenska Akademin.
**Vad heter den institution som verkar ha det som uppgift att förstöra mitt liv?
***Namnge den 22 åriga tjej som en gång drömde om att bli journalist.
Nytt ord på tapeten. Jag vill måla om samhället.
Jag känner att jag har blivit utsatt för genussmisk (hur man nu vill tolka det) på sistone.
Jag gör ingenting fel, men som kvinna är jag boven i dramat i vilket fall som helst. Debatten är äldre än gatan och uttjatad som faaan men den slutar aldrig att vara aktuell. Quotar Ekecrantz som iofs snackade om journalistiken i historiska sammanhang men menade att daterade händelser tas upp som "gamla frysvaror" för att sättas i nya perspektiv hela tiden. Det kollektiva minnet ska uppdateras och byggas ihop till minsta gemensamma nämnare.
För att jag tillhör det kön jag gör hamnar all form av ansvar tydligen på mina axlar. Man kan tydligen inte heller förvänta sig att det manliga könet ska ta något som helst ansvar för deras. Det är tragiskt faktiskt. Men till viss del så som samhället fungerar, i alla fall i den klick som hade något att säga här. Omoget kan man (JAG) tycka. Nästan så att desperationen de osade började lukta. Ingenting är starkande än den svagaste länken. Det måste svida.
Men, skiter i vilket för sånt där trams rinner av mig som vatten. Lik förbannat blir jag blöt ändå. Tack för duschen.
Fredagsmys.
Cynisk och ett försök till humor, precis som jag. Tack E för att du förgyller min vardag.
Oundvikligheten springer om mig.
Jag chart-finner mig själv under två veckor varje sommar. En kronisk duktighetsprincip. Ursäkterna hopar sig, förökar sig. Jag har ju en lägenhet, jag har ju skola, min c uppsats.. Wa wa wa.
Jag ser inte mig själv som en överdrivet ansvarig människa, varför skiter jag inte bara i allting som heter duktig dotter och bara drar?
Inte för att hitta mig själv, jag sitter ju här, jag har inte det problemet.
Jag skulle vilja, jag skulle vilja dra utan att säga till någon. Inte säga hur länge, var nånstans, bara dra. Vinka från planet.
Jag behöver bara en paus.
Jag behöver distansera mig, kan jag det inte psykiskt får det bli fysiskt.
Oundvikligheten springer om mig i racet om personlig utveckling. Det suger. Vinner man sista spurten genom att dra nån annanstans? Pausa och hämta nya krafter eller bara köra på den råstyrka jag har kvar? Vinner jag överhuvudtaget sista spurten?
Jag kanske borde lägga av.
Ofta händer det att jag får en idé men så fort jag loggar in för att skriva in den här försvinner den. Kvar finns små stycken eller fragment som tillsammans bildar nånting, men ofta ingenting sammanhängade. Ofta inte heller bra.
Jag tror att jag slåss med problemet att publiceras på nätet. Vilket egentligen är idioti, i och med att jag ser det här som träning inför framtiden då jag förhoppningsvis publiceras lite varstans. Det är inte ens många som läser det här, det är inte det det handlar om heller. Det handlar om att vara där ute och inte här inne där det är tryggt. Där ute i vakuumet, i ljuset och det öppna. Inte här i mitt eget mörker eller mitt eget ljus för den delen. Jag byter mitt mot .. ja mot vadå? What's in it for me? Förutom träningen då.. (du ser inte det här, men jag gör en ful grimas)
Jag har ett tiotal dagböcker där jag skriver allt och ingenting. Gärna en massa ingenting om och om igen. Jag börjar på flera böcker samtidigt. Jag skriver bäst när jag är ledsen. Tvivlar som vanligt på mig själv eftersom jag behöver en degradering i mitt känsloliv för att kunna skriva en bra dikt/krönika/shoppinglista.
Practice makes perfekt, säger dom helt utan insikt av innebörden.
Sol, Snor och Snö. De tre S:en denna Söndag.
Solen och ljuset gör allting lättare, ingenting nytt där. Det är antagligen därför jag sover bort dagarna på vintern. Antagligen därför jag har blivit en nattuggla. En snorig nattuggla.
Av någon mirakulös anledning har jag klarat mig hela vintern (om man nu kan kalla det vinter när minusgraderna har lyst med sin frånvaro) från att bli sjuk, fram tills nu. Kanske kan se det som att jag blev sjuk på vinterns första dag, igår föll snön ner från himlen som ett vitt täcke över förorten. Jag ser allt utifrån en vinkel som gör att jag själv blir speciell i sammanhanget, jag är inte självcentrerad, jag är självperspektifierad. (eget ord. gnäll inte)
Jag har ingen aning om det snöade inne i stan där livet finns, men här ute i burben [buurben: förkortning och försvenskning av engelskans suburb] (också det eget ord, gnäll inte) föll det ner och täckte varje livstecken. Jag vill inte vara köttig, men det var vackert att den fallna snön fick ligga orörd utan att tusentals fotgängare lämnade sina avtryck.
Så eftersom min förkylning hindrar mig från mitt liv har jag underhållit mig själv med att titta på sex and the city, gossip girl och greys anatomy. Jag har även trampat runt på facebook 100 gånger i timmen i försök till att bota min kroniska sällskapsjukhet. Där har vi motsägelser i samma mening, faktum är att jag bara är uttråkad.
Jag tror att jag är ett avsnitt ifrån total social-förmörkelse. (eget genialiskt ord, gnäll så mycket ni vill)